tempereringens

Temperering är en värmebehandlingsprocess som används för att justera mekaniska egenskaper hos järn- och stållegeringar. Genom att hetta upp materialet till en temperatur under det som krävs för austenit och sedan kontrollera nedkylningen får man en struktur som kombinerar hög hårdhet med ökad seghet. Tempereringen minskar också de inre spänningar som uppstår vid tidigare härdning och därmed risken för sprödhet.

Syftet med temperering är att reducera sprödhet som utvecklas vid snabb härdning, samtidigt som man behåller tillräcklig hårdhet. Under tempereringen omvandlas en del av martensiten till en mjukare, mer elastisk fas och karbider bildas i en kontrollerad takt. Denna förändring ger förbättrad duktilitet och dimensionsstabilitet hos materialet.

Processen består vanligtvis av uppvärmning till en bestämd tempereringstemperatur, hålltid och sedan avkylning i luft eller i kontrollerad miljö. Val av temperatur och tid beror på legering och önskad egenskap. För legeringar varierar tempereringstemperaturerna ofta mellan låga och höga nivåer för att uppnå olika balanser mellan hårdhet och seghet.

Tempereringstemperaturer varierar beroende på material och krav. Låg temperering ger högre kvarvarande hårdhet med viss ökad risk för sprödhet; mellantemperering ger en balanserad egenskapsprofil; hög temperering ökar duktiliteten men minskar hårdheten. Flera stållegeringar kräver särskilda tempereringsscheman för att uppnå önskat resultat.

Användningar inkluderar verktygsmstål, fjädrar, kugghjul och andra komponenter där en kompromiss mellan hårdhet och seghet är viktig. Temperering är därför en central del av metallbearbetning och kvalitetsstyrning av präglade och belastade komponenter.