duktiliteten

Duktiliteten är ett materials förmåga att genomgå betydande plastisk deformation innan brott uppstår, vanligtvis under dragbelastning. Ett ductilt material kan böjas och förlängas mycket innan det går av, och det uppvisar ofta necking i provbiten. Duktilitet är nära relaterad till förmågan att absorbera energi genom deformering, vilket ofta ger ett högt sammanfallet brott-energivärde.

Mätning av duktilitet sker vanligtvis genom dragprov. De flesta standarder anger två huvudmått: töjning vid brott (percent elongation) och minskning av arean (reduction of area) vid brott. Dessa värden speglar hur mycket materialet kan deformeras innan brott. Begreppet sann duktilitet används också ibland för att beskriva deformation vid högre sträckningar än vad som ingår i standarddragproven.

Faktorer som påverkar duktiliteten inkluderar temperatur, sammansättning och mikrostruktur, kornstorlek, närvaro av porer eller orenheter, samt bearbetning och belastningshastighet. Generellt ökar temperatur och minskad hastighet duktiliteten hos många metaller medan kallbearbetning och små kornstorlekar kan minska den. Kristallkristallens struktur och eventuella fasomvandlingar spelar också en viktig roll.

Betydelse och användning: Duktilitet är viktig för bearbetning och formning av material, eftersom hög ductilitet underlättar svetsning, formning och töjning utan sprickbildning. Den kopplas ofta samman med seghet, men de två egenskaperna är inte identiska: ett material kan vara ductilt men ändå sprött, och vice versa. Exempelvis är koppar och aluminium ofta mycket ductila, medan glas är i allmänhet mycket sprött.