sväljningsfunktion

Sväljningsfunktionen är den fysiologiska och neurologiska processen som möjliggör övergång av föda och vätska från munhålan till magen samtidigt som luftvägen skyddas. Den kräver samordning mellan mun, svalg, larynx och esofagus samt ett komplext nätverk av sensoriska och motoriska signaler.

Processen delas traditionellt in i fyra faser. Den oral preparatoriska fasen innebär att maten tuggas och blandas med saliv till en mjuk bolus. I den orala transitfasen förs bolusen bakåt mot svalget. Den pharyngeala fasen är snabb och genomförs reflexmässigt: larynx höjs, stämbanden stängs och epiglottis rör sig för att skydda luftstrupen, övre esofagussfinktern öppnas och bolusen drivs ned genom pharynx med peristaltiska rörelser. Den esofageala fasen består av peristaltiska kontraktioner som transporterar bolusen genom esofagus till magsäcken.

Centrala kontrollen av sväljningen finns i hjärnstammen, särskilt n. tractus solitarius och nucleus ambiguus, men påverkas av högre cortex, limbiska och sensoriska områden. Flera kranialnerver är inblandade, däribland IX, X och XII, samt V och VII i vissa moment. Denna funktion är känslig för åldrande, neurologiska sjukdomar och tumörer i huvud-halsområdet.

Bedömning av sväljningsfunktionen innefattar klinisk bedömning (t ex bedside-swallow) och instrumentella metoder som FEES (fiberoptisk endoskopisk sväljutvärdering) och VFSS/modified barium swallow, vilka registrerar säkerhet och effektivitet i sväljningen.

Dysfagi, en försämrad sväljfunktion, ökar riskspridning för aspiration och undernäring. Behandlingriktningar inkluderar dietanpassning, tvångs- och rotationsövningar, ohjälpande tekniker samt, vid behov, enteral eller parenteral nutritionsstöd.