superkontinenter

En superkontinent är en mycket stor landmassa som uppstår när kontinentalplattorna sammanfogas genom kollisioner till ett enda sammanhängande land. Sådana megasammansättningar uppträder under långa geologiska tidsperioder och varar oftast hundratals till många hundra miljoner år. De bildas och bryts upp inom ramen för Wilsoncykeln, en modell som beskriver hur kontinenterna växer samman och senare splittras igen.

Historiskt finns flera kandidat-superkontinenter, ofta listade i kronologisk ordning. Kenorland tros ha funnits för cirka 2,7–2,1 miljarder år sedan. Därefter kom Columbia eller Nuna, omkring 1,8–1,5 miljarder år sedan. Rodinia ska ha varit sammanfogat cirka 1,3–0,9 miljarder år sedan. Den mest kända senare konstellationen är Pangaea, som existerade ungefär mellan 335 och 175 miljoner år sedan. Efter Pangaeas upplösning bildades Laurasia i norr och Gondwana i söder, vilka vidare utvecklades till dagens kontinentala layout genom kontinental fragmentering under Mesozoikum.

Effekter av superkontinenterna har varit omfattande för klimat, havsströmmar och livsverk. Sammanfogningar kan driva bergskedjeformation och öka inlandsklimatets ariditet, medan uppsplittringar skapar nya kustlinjer och öppnar havsvägar som förändrar världens klimat och biogeografi. Under sin existens kan superkontinenter bidra till stora biodiversitetsförändringar och massutrotningar kopplade till klimatförändringar och havsströmmars omordning.

Framtiden antas enligt teorin om superkontinentcykeln leda till återbildandet av en ny gigantisk landmassa, ibland kallad Amasia eller Pangaea Proxima, även om tidsramarna är spekulativa och långt framtida.