sulfercykeln

Sulfercykeln är den biogeokemiska cykeln som beskriver hur svavel rör sig mellan atmosfären, hydrosfären, biosfären och litosfären genom kemiska och biologiska omvandlingar. Cykeln omfattar naturliga källor som vulkanisk utsläpp och vittring samt biologiska processer som gör svavel tillgängligt för organismer och återför det till miljön.

De viktigaste reservoarerna är berggrunds- och sedimentära depåer av sulfat- och sulfidsalter (t.ex. pyrit och gips) samt havsvatten som innehåller höga sulfatkoncentrationer. Organiska svavelföreningar finns i biomassa, medan svavel förekommer som gaser och aerosoler i atmosfären.

Mikrobiell aktivitet driver kärnan i cykeln. Under syrefria förhållanden reducerar vissa bakterier sulfat till sulfider (SO4^2− → H2S), vilket ofta leder till bildning av järnsulfider i sediment. I oxiderande miljöer oxideras sulfider tillbaka till sulfat av svaveloxiderande bakterier. Växter och mikroorganismer tar upp sulfat och införlivar svavel i aminosyror; när dessa bryts ned frigörs svavel igen. I haven produceras och utsätts svavelgaser som dimetylsulfid (DMS) till atmosfären, där de påverkar aerosoler och molnbildning.

Atmosfärisk svavel lämnar cykeln genom gaser och aerosoler; vulkaniska utsläpp och mänsklig förbränning av fossila bränslen tillför svavel till luften och därmed till mark och vatten via deposition. Cykeln länkar även till kol- och kvävecykler och påverkar näringsbalanser och klimatets kemiska regime.

Betydelse: Förståelsen av sulfercykeln är central för studier av näringsämnen, surhet och miljöpåverkan av mänsklig aktivitet.