strålningsskydd

Strålningsskydd är de organisatoriska, tekniska och medicinska åtgärder som syftar till att skydda människor och miljön mot skadlig strålning. Det omfattar planering, utbildning, mätning och kontroll av strålningsnivåer samt säkerhet vid hantering av källor som avger joniserande strålning. Strålskyddet baseras på att minska riskerna till en Acceptabel nivå enligt principen ALARA (as low as reasonably achievable).

Ioniserande strålning inkluderar alfa-, beta-, gamma- och röntgenstrålning samt neutronstrålning. Skyddsåtgärder varierar beroende på typen av strålning. Alfa-strålning stoppas av ytligt material som papper eller hud men är farlig vid in- eller inandning. Betastrålning kan stoppas av plast eller tunn metall. Gamma och röntgen kräver tjockare skärmning av bly eller betong. Neutronstrålning skyddas med vätehaltigt material som vatten eller borberapat polyeten. Vanliga skyddsåtgärder är tidsbegränsning, ökad avstånd och effektiv skärmning.

Mätning och övervakning är central del av strålningsskyddet. Personliga dosimetrar används för att följa den erhållna effektivdos i sievert. Externa mätinstrument inkluderar Geiger-Mäller‐räknare och jonisationskammare. Dosgränserna följer internationella och nationella riktlinjer, oftast cirka 20 mSv per år för yrkesexponering och omkring 1 mSv per år för allmänhet, med strikta regler för hantering av särskilda källor.

Användningar finns inom medicin (röntgendiagnostik, radioterapi), industri (icke‑destruktiv provning), forskning och kärnteknik. Reglering sker genom internationella organ som ICRP och IAEA samt nationella myndigheter som övervakar efterlevnad och utbildning. Strålningsskydd kräver kontinuerlig övervakning, säkra arbetsrutiner och åtgärder för att undvika onödig exponering.