sprickdensitet

Sprickdensitet (engelska: crack density) är ett begrepp inom material- och bergmekanik som beskriver mängden sprickor eller brott i ett material per enhet längd, area eller volym. I tvådimensionella undersökningar uttrycks sprickdensitet ofta som total spricklängd per ytenhet (m/m², vilket förenklas till 1/m), medan tredimensionella studier kan ange total sprickyta per volymenhet (m²/m³, också dimensionellt 1/m). I enklare fall används antal sprickor per längdenhet eller per yta som mått.

Sprickdensitet är en viktig parameter för att bedöma mekaniska egenskaper, permeabilitet och hållbarhet i material som betong, asfalt och berg. Hög sprickdensitet minskar ofta materialets bärförmåga, ökar spridning av korrosion och leder till högre genomsläpplighet för vätskor och gaser, vilket påverkar till exempel grundvattenflöde och barriärfunktioner i konstruktioner.

Mätning och uppskattning kan ske genom visuell inspektion, fotografisk eller digital bildanalys, mikroskopi, datortomografi (CT), ultraljudsmetoder eller geofysiska tekniker beroende på skala och material. Vid modellering används sprickdensitet som indata i spricknätverk och homogeniseringsmodeller för att förutsäga materialets makroskopiska beteende.

Åtgärder för att kontrollera negativa effekter av hög sprickdensitet inkluderar materialval, armering, kontroll av härdnings- och belastningsförlopp samt reparations- och tätningstekniker.