språksystemet

Språksystemet är ett begrepp inom lingvistik som beskriver det övergripande systemet av regler och enheter som ligger till grund för ett språk. Det omfattar flera komponenter som ofta betraktas som sammanlänkade moduler: fonologi (ljudsystemet och hur ljuden kan kombineras), morfologi (ordbildning och böjning), syntax (satsernas struktur och ordningsregler), semantik (betydelser och referens) samt lexikonet (ordförrådet). I vissa sammanhang inkluderas även ortografi (skriftsystemet) och prosodi (betoning och rytm i tal), samt pragmatik (språkets användning i kommunikation).

Språksystemet betraktas som både stabilt och dynamiskt: det följer historiska förändringar och uppvisar samtidigt variation mellan individer och grupper. När det studeras görs ofta en distinktion mellan synchronic analys (hur språket ser ut vid en viss tidpunkt) och diachron analys (hur språket har förändrats över tid). Samtidigt uppträder dialektala och sociolektala skillnader samt individuella skillnader i stil och användning.

Språksystemet studeras ur många perspektiv, bland annat hur minnet lagrar och processerar de olika delarna, hur språket lärs in och utvecklas hos individer, samt hur kontakt mellan språk och lån påverkar systemet. Variationer uppkommer genom dialekter, sociolekt, ålder och kontext samt genom språkkontakt i flerspråkiga miljöer.

Att förstå språksystemet är centralt för språkforskning, språkundervisning, utveckling av språkteknologi och lexikografi. Det utgör grunden för hur vi besitter och använder språk i vardagen och i olika samhälleliga sammanhang.