böjning

Böjning är den process där ord ändrar form för att uttrycka grammatiska relationer i ett språk. Begreppet omfattar inflektion av ordklasser som substantiv, adjektiv, pronomen och verb och används för att visa bland annat numerus, genus, bestämdhet, tid och sätt. I svenska språket används böjning för att ange hur ett ord används i satsen, snarare än att bilda helt nya ord.

Exempel på böjning inom vanliga ordklasser:

Substantiv har olika former för singular och plural samt för bestämdhet. En bok, böker? Nej: en bok – böken eller boken? Senare: böcker (plural obestämd), boken (singular bestämd), böckerna (plural bestämd). Samma mönster gäller exempel som en bil, bilen, bilar, bilarna.

Adjektiv följer substantivet i form och visar numerus och bestämdhet, samt har komparativ och superlativ. Exempel: en stor bil, ett stort hus, stora bilar; den stora bilen, de stora bilarna. Även särskild form används i vissa sammanhang (obestämd vs bestämd).

Verb böjs för tempus och sätt: tala → jag talar, du talar, han talar; talade (preteritum); har talat (supinum/presens perfekt). Imperativ: tala! Passiv bildas ofta med ändelsen -s i presens: Boken läses av många.

Pronomen har olika former för subjekt, objekt och ägande, till exempel jag/mig, han/honom, min/mitt/mina. Böjningen av pronomen speglar deras funktion i satsen och ofta olika kasus.

Skillnaden mellan böjning och avledning (derivation) är att böjning ändrar form inom ordets befintliga ordklass utan att skapa nya ord; avledning formar vanligtvis ett nytt ord genom affix. Böjning varierar mellan språk starkt; svenska har relativt begränsad böjning jämfört med äldre eller mer böjda språk.