sekundärlindningen

Sekundärlindningen är den lindning i en transformator som är kopplad till lasten. Den får energi från primärlindningen genom magnetisk koppling i kärnan och är åtskild från primärsidan genom isolering. Den definierar vilken voltstyrka och vilka strömmar som levereras till utgående kretsar.

I en ideal transformator är förhållandet mellan spänningarna V_s och V_p lika med förhållandet mellan antal varv N_s och N_p, dvs V_s / V_p ≈ N_s / N_p. Strömmen följer omvänt: I_s / I_p ≈ N_p / N_s. Avsaknaden av direkt elektrisk anslutning mellan primär och sekundär ger galvanisk isolering, vilket är en viktig säkerhetsegenskap i många system.

Konstruktion och material: Sekundärlindningen består vanligtvis av koppar- eller aluminiumtråd, ofta lackisolerad och uppbyggd i flera lager eller som separata sekundärvindar. Antalet varv och ledarens area bestämmer sekundärens nominella spänning och strömkapacitet. Lindningen placeras runt kärnan och skyddas av isolering mellan lindningar. Olika konstruktioner (lager-wound, toroidal, interleaved) påverkar effektivitet, värme och läckinduktans.

Egenskaper och designparametrar: Spänningsregleringen under belastning påverkas av lindningens resistans och läckinduktans, vilket orsakar spänningsfall och uppvärmning. Viktiga begrepp inkluderar isolationsklass, creepage avstånd och temperaturtolerans. Sekundärlindningen finns vanligtvis i olika konfigurationer, exempelvis en enda sekundär, flera sekundärer eller centralstyrda för olika spänningsnivåer, beroende på applikationen.