läckinduktans

Läckinduktans, ofta kallad läckinduktans i transformatorer, är den del av en vindnings totala induktans som inte länkar till den andra vindningen. Den uppstår eftersom inte allt magnetiskt flöde är kopplat mellan primär och sekundär; en del av flödet cirkulerar inom den egna vindningen eller genom omgivande material så att det inte bidrar till den gemensamma, kopplade flödeskärnan. I praktiken förekommer läckinduktans både i primär- och sekundärvindningen och uppträder som serieinduktans i den ekvationella modellen.

Orsakerna till läckinduktans är frånvaro eller ofullständig koppling mellan vindningarna, geometriska avstånd, luftspalt eller luftfrånvaro mellan kärnans delar samt frängflöde vid vindningen. Konstruktioner med flera vindningar och växelvis riktade vindlindningar tenderar att ha större läckinduktans än mycket tätt sammanbundna vindningar. Läckflöde leder till att en del av energin som lagras i magnetfältet inte effektivt länkas till den andra sidan.

Effekter och betydelse i kretsar: läckinduktans fungerar som en serieinduktans som begränsar förändringstakten hos strömmen och orsakar spänningsfall under belastning. Den uppträder i kortslutningsförlopp och påverkar spänningsreglering och övergångar i apparater som används i kraft-, effekt- och elektronikkonstruktioner. Energin som lagras i läckinduktansen ges av E = 1/2 L_leak i^2 och dess reaktans är X_leak = ω L_leak.

Modellering och mätning: i ekvivalentkretsar representeras läckinduktansen som seriekopplade induktanser i primär- och sekundärvindningar, ofta tillsammans med den gemensamt kopplade magnetiserande induktansen. Läckinduktansen bestäms vanligen från impedansmått vid kortslutet eller öppet kopplade vindningar, där lämpliga beräkningar ger L_leak = X_sc / ω. Värdena varierar starkt med konstruktion och kan ligga från några få procent upp till ett antal tioprocent av den totala induktansen.