röntgenavbildning

Röntgenavbildning är en medicinsk bildteknik som använder joniserande strålning i form av röntgenstrålar för att avbilda kroppens inre strukturer. När strålarna passerar genom vävnaderna absorberas de olika mycket beroende på vävnadens densitet och sammansättning. Det bildas digitala eller filmbaserade bilder där ben, mjukvävnad och luft framträder med olika gråtoner.

Vanliga metoder är konventionell radiografi (röntgenbilder av exempelvis thorax eller extremiteter), fluoroskopi (kontinuerliga bilder i realtid) samt datortomografi (CT) som rekonstruerar tvärsnittsbilder med datorberäkningar. Mammografi, dental radiografi och angiografi är specialiserade tillämpningar där röntgen används under särskilda tekniker eller med kontrastmedel.

Proceduren innebär ofta placering av patienten mellan röntgenkällan och detektorn. Exponering sker under en kort tid och dosen ska hållas så låg som möjligt enligt ALARA-principen. Skyddsavstånd, blyskydd och moderna digitala detektorer bidrar till att reducera stråldosen. I vissa undersökningar används kontrastmedel för att förstärka bildens tydlighet; exempelvis jodbaserade kontrastmedel vid CT eller bariumsalter för gastrointestinala studier.

Historia: röntgenavbildning upptäcktes 1895 av Wilhelm Conrad Röntgen, vars namn senare blev synonymt med tekniken. Denna metod har sedan blivit ett grundläggande diagnostiskt verktyg i medicin, tandvård och industriell radiografi. Begränsningar inkluderar tvådimensionell projektion med risk för överlappningar samt strålningsrelaterad risk som kräver noggrann användning och övervakning.