röntgenstrålar

Röntgenstrålar är elektromagnetisk strålning med mycket kort våglängd. De är en form av joniserande strålning som kan tränga igenom många material och därigenom ge information om inre strukturer.

Upptäckt 1895 av Wilhelm Conrad Röntgen, när han undersökte fluorescens hos ett kylrör. Han kallade strålningen röntgenstrålar. Upptäckten visade att strålningen kunde passera genom mjuka vävnader men absorberas av tätare ämnen och att den kunde avbildas på fotografiska plattor. För sin upptäckt tilldelades Röntgen 1901 Nobelpriset i fysik.

Vanligtvis produceras röntgenstrålar i vakuumrör där högt spänning får elektroner att accelerera mot en metall (oftast volfram). Den resulterande strålningen består huvudsakligen av bromsstrålning och i viss mån karakteristisk röntgenutsläpp från anodens atomer.

När röntgenstrålar möter materia genomgår de olika interaktioner: fotoelektrisk effekt, Compton-spridning och vid mycket hög energi även pairproduktion. Strålningen absorberas i varierande grad beroende på materialets täthet och atomnummer, vilket möjliggör bildgenerering.

Användningar inkluderar medicinsk diagnostik (röntgenbilder, mammografi, tandvård och datortomografi), industriell icke-förstörande testning, säkerhetskontroll och strålterapi mot cancer.

Säkerhet: Som joniserande strålning utgör röntgenstrålar en hälsorisk vid överexponering. Skydd används, exempelvis blyskärmar, skyddskläder och dosbegränsningar. Stråldoser mätes i gray (Gy) för absorberad dos och sievert (Sv) för biologisk effekt; ALARA-principen.

Teknologiska utvecklingen fortsätter med digitala avbildningstekniker och avancerade CT- och fluoroskopisystem, samt strålförstörare och bildbehandling.