polymerisationsliknande

Polymerisationsliknande beskriver processer som liknar polymerisering men som inte uppfyller alla kriterier för en klassisk polymerisering. I denna kontext avses ofta bildandet av långa kedjor eller nätverk av repetitiva enheter genom upprepade bindningar eller starka interaktioner, där slutprodukten kan uppvisa polymerlika egenskaper utan att mekanismerna eller kontrollen över molekylvikten överensstämmer med traditionell polymerisering.

Kriterier som ofta används för att beskriva polymerisationsliknande fenomen inkluderar huruvida upprepningen av enheter sker på ett konsekvent sätt, om monomererna är väldefinierade, och hur noggrant molekylvikten och kedjelängden kontrolleras. Traditionell polymerisering kännetecknas av definierade mekanismer (radikal, kondensation, ionisk, etc.), tydlig kontroll över reaktivitet och ofta en viss grad av polydispersitet. Polymerisationsliknande processer kan sakna samma grad av kemisk kontroll eller använda olika bindningssätt, särskilt där icke-kovalenta interaktioner dominerar eller där självsamling leder till supramolekylära nätverk snarare än definierade, kovalent kopplade kedjor.

Exempel på områden där termen används är supramolekylär polymerisation, där monomerer kopplas samman genom icke-kovalenta krafter (t.ex. vätebindningar, π–π-styrka, metallkoordination) för att bilda fiberlika eller nätverkslika strukturer. Inom biokemi och materialvetenskap förekommer också protein- eller peptidaggregation och amyloidbildning som uppvisar polymerisationslika tillstånd utan att utgöra klassisk polymerisering. Dessa processer är av intresse för design av självsammary materialen samt för förståelse av sjukdomsrelaterade aggregationer.

Studier av polymerisationsliknande fenomen innefattar tekniker som spektroskopi, dynamisk ljusspridning, GPC/SEC samt bildtekniker som TEM och AFM för att analysera struktur, längd och dispersitet.