personlighetsstörningar

Personlighetsstörningar är långvariga, genomgripande mönster av tänkande, känslor och beteende som avviker från vad som förväntas i individens kulturella sammanhang. Dessa mönster är ihållande och oflexibla och uppträder vanligtvis i sena tonåren eller tidig vuxenålder. De orsakar betydande distress eller funktionsnedsättning i sociala relationer, arbete och andra viktiga livsområden. Diagnostiken kräver att mönstren är tydliga och långvariga samt inte bättre förklaras av andra psykiska eller medicinska tillstånd.

En vanlig klassificering delar in personlighetsstörningar i tre kluster enligt DSM-5-TR: kluster A (paranoida, schizoid, schizotypisk störning), kluster B (antisocial, borderline, histrionisk och narcissistisk störning) och kluster C (undvikande, beroende och tvångsmässig störning). Dessa störningar kan förekomma individuellt eller i kombination och samsjuklighet med ångest-, depressions- eller substansbruk är vanligt förekommande.

Orsakerna är multifaktoriella, med genetiska bidrag, temperament och uppväxtmiljö. Behandling fokuserar ofta på långsiktig psykoterapi; evidensbaserade metoder inkluderar dialektisk beteendeterapi för borderline, kognitiv beteendeterapi och schema-terapi. Medicinering används främst för samsjuklighet eller specifika symptom som ångest eller depression, snarare än som behandling av störningen i sig.

Förekomsten i befolkningen uppskattas till cirka 9–13 procent beroende på kriterier och population. Prognosen varierar och beror bland annat på tillgång till kontinuerlig vård och stöd. Stigmatisering och vårdbarriärer kan hindra personer med personlighetsstörningar från att söka eller få adekvat behandling, vilket gör tidig diagnos och långsiktig vård särskilt viktig.