oxideringen

Oxideringen, eller oxidation, är en kemisk process där ett ämne tillförlorar elektroner och därmed ökar i oxidationstal. Den sker ofta i redoxreaktioner där oxidation och reduktion följs åt av varandra. Oxidationer kan ske när ett ämne reagerar med en oxidant som syre, men kan också ske utan syre genom andra oxidationsmedel som klor, permanganat eller väteperoxid.

Oxidationstal är ett användbart sätt att beskriva elektronöverföringar i molekyler. Ett ämne som förlorar elektroner får ett högre oxidationstal. Inom organisk kemi definieras oxidation ofta som ökning av antalet C–O-bindningar eller minskning av antalet C–H-bindningar.

Praktiska exempel på oxidering är rostning av järn, där järn reagerar med syre och vatten för att bilda järnoxider. Vid förbränning av kolväten frigörs energi och produkter som koldioxid och vatten bildas. I biologiska system sker oxidation i cellandningen där näringsämnen oxideras med syre som elektronacceptor, vilket frigör den energi som cellerna använder.

Betydelsen av oxideringen är stor: den är central för energiutvinning, metallbearbetning och syntes av många kemikalier. Samtidigt kan oxidering orsaka skador som korrosion, nedbrytning av material och näringsförlust i livsmedel, vilket gör kontroll av oxidation viktig inom industri och vardag.

Förebyggande och kontroll av oönskad oxidation inkluderar skyddande beläggningar och passivisering av ytor, användning av inert atmosfär, avfuktning samt tillsats av antioxidanter eller korrosionsinhibitorer.