osteoporosbehandlingar

Osteoporosbehandlingar är åtgärder som syftar till att minska frakturrisken hos personer med osteoporos eller hög risk för fraktur. Osteoporos kännetecknas av låg bentäthet och försämrad benkvalitet, vilket gör skelettet skörare. Vanliga riskfaktorer är hög ålder, postmenopaus hos kvinnor, lågt BMI, rökning, fysisk inaktivitet och långvarig användning av glukokortikoider, samt vissa sjukdomstillstånd som påverkar skelettet.

Diagnostik och riskbedömning görs oftast med bentäthetsmätning (DXA). En T-score ≤ -2,5 definierar osteoporos, medan -1,0 till -2,5 kallas osteopeni. Frakturrisken bedöms också med FRAX. Behandlingsbeslut baseras på den totala frakturrisken, inte enbart bentätheten.

Behandlingen omfattar farmakologiska och icke-farmakologiska åtgärder. Farmakologiska alternativ inkluderar antiresorptiva som bisfosfonater (t.ex. alendronat, risedronat, zoledronsyra) och denosumab, SERMs som raloxifen, samt anabola läkemedel som teriparatid, abaloparatid och romosozumab vid högre risk. Behandlingarnas effekt och biverkningar varierar; vanliga problem är gastrointestinalt obehag vid oral bisfosfonatbehandling, samt hypocalcemi och i sällsynta fall osteonekros i käken eller atypiska frakturer med långtidsanvändning.

Icke-farmakologiska åtgärder inkluderar regelbunden viktbärande och muskelstärkande träning, fallprevention i vardagen, tillräckligt kalciumintag och D-vitamintillförsel vid behov, samt rökstopp och måttlig alkoholkonsumtion. Uppföljning med DXA görs vanligtvis efter 1–2 år eller enligt klinisk risk. Behandling skräddarsys efter individens riskprofil och kan justeras över tid.