ordbildningen

Ordbildningen är en central term inom lingvistik som beskriver hur nya ord och ordformer uppkommer i ett språk. I svenskan omfattar ordbildningen flera huvudmekanismer: avledning, sammansättning, omvandling och förkortning. Processerna kan vara produktiva, så att nya ord kan bildas enligt vedertagna regler, eller begränsade. Ordbildningen påverkar ordförrådet, stavningen och språkbruket i vardagliga och specialiserade sammanhang.

Avledning innebär tillägg av affix till ett stamord för att skapa nya ord eller nya ordklasser. I svenskan används främst prefix och suffix, till exempel att bilda adjektiv från ett substantiv eller verb från ett adjektiv. Vanliga derivationssuffixer är exempelvis -bar, -lig, -het och -ning. Avledning gör relationen mellan stam och avledning tydlig.

Sammansättning bildar nya ord genom att sätta ihop två eller flera fristående ord. Detta är särskilt produktivt i svenskan och ofta semantiskt transparent. Exempel är bokhandel (bok + handel), solnedgång (sol + nedgång) och skolbuss (skola + buss). Sammansättningsformerna skrivs ofta som ett ord, även om variationer förekommer.

Omvandling, eller zero-derivation, innebär att ett ord används i en annan ordklass utan affix. Förkortningar och akronymer används som egna ord i vokabulären, exempelvis EU och GPS. Lånord anpassas ofta till svenska mönster genom suffixering och böjningar för svenskt bruk.

Historiskt speglar ordbildningen språkets kontakter med andra språk och samhälleliga förändringar. Studiet av ordbildningen bidrar till lexikonarbete, grammatisk analys och förståelse av språkets utveckling samt hur nya ord etableras i vardagligt språkbruk.