omgivningstemperatur

Omgivningstemperatur är den temperatur som råder i omgivningen runt ett föremål, system eller organisme. Begreppet används inom naturvetenskap, teknik och vardag för att beskriva den omgivande miljöns temperatur, i motsats till interna eller kroppsliga temperaturer. Omgivningstemperaturen anges vanligtvis som lufttemperatur, men i vissa sammanhang kan även yttemperatur eller temperatur i omgivande vätska ingå.

Mätning och enheter: Temperatur mäts med termometer, termoelement eller motståndstemperaturdetektor (RTD). I Sverige och i vetenskaplig praxis anges omgivningstemperatur ofta i grader Celsius (°C) eller Kelvin (K). Exempel: 20 °C motsvarar 293,15 K. Sensorplacering och strålning kan påverka värdena; därför anges ibland även mätförhållanden såsom isolering, ventilation och strålning.

Betydelse och effekter: Omgivningstemperaturen påverkar materialegenskaper som expansionsfaktorer och smidighet, samt elektrisk och mekanisk prestanda hos apparater och system. I kemiska reaktioner påverkar temperaturen hastigheten, ofta enligt Arrhenius-lagen; ungefär ökar hastigheten med cirka 10 °C ökning för många reaktioner. Inom elektronik försämras batteriernas kapacitet och komponenters effektivitet vid hög temperatur; vid låg temperatur kan vätskor frysa och smörjmedel få sämre funktion. Inom bygg- och tekniksektorn är omgivningstemperaturen central för värmeförlust och energiförbrukning.

Användning och standarder: Viktigt vid lagring av livsmedel, läkemedel, laboratorieprover och utrustning; i klimatanläggningar används mål om konstant omgivningstemperatur för komfort och processkontroll. Vid rumstemperatur används ofta cirka 20–25 °C som referens, medan industriella krav kan innebära större variationer.