ogiltigförklaring

Ogiltigförklaring är i svensk rätt en rättslig åtgärd där en handling—ofta ett avtal, ett beslut eller en annan formell rättsakt—förklaras sakna rättsverkan. När en sådan förklaring meddelas anses handlingen inte ha giltig rättsverkan från början. Begreppet används inom flera rättsområden, främst i avtalsrätt, förvaltningsrätt och offentlig upphandling.

Grunderna för ogiltigförklaring varierar mellan områdena, men vanliga orsaker är bristande behörighet eller uppfyllelse av formkrav, att samtycket varit ogiltigt på grund av tvång, svek eller väsentligt misstag, eller att handlingen strider mot lagen eller tvingande regler. I vissa sammanhang kan ogiltigförklaring omfatta även överträdelser mot rättsordningen.

Processen sker vanligtvis i rättslig eller myndighetsprövning. En part eller en tillsynsmyndighet kan väcka frågan om ogiltigförklaring, och beslutet kan fattas av en domstol eller av en relevant myndighet. Beslutet innebär att handlingen anses ogiltig och får oftast retroaktiv effekt, dvs. från tidpunkten då den upprättades.

Effekterna av ogiltigförklaring är att parterna återgår till läget de hade före handlingen, och att eventuella nyttigheter eller kostnader återbördas i den mån det är möjligt. Berörda tredje man kan också påverkas. I praktiken kan ogiltigförklaring leda till återbetalningar, återställande av felaktiga förmåner och omprövning av rättigheter som uppkommit till följd av handlingen.

Exempelområden inkluderar avtal som ingåtts under tvång eller misstag, upphandlingar med allvarliga processfel och offentliga beslut som saknar stöd i lag.