nätverkssubstanser

Nätverkssubstanser är kemiska ämnen som har förmåga att bilda ett tredimensionellt nätverk i ett material genom att skapa länkar mellan byggstenarna eller molekylerna. De kan fungera som nätverksbildare, som bildar själva nätverket, eller som tvärbindare som kopplar ihop kedjor eller strukturella enheter för att ge ett sammanhängande, stabilt material.

Inom polymervetenskapen är nätverkssubstanser ofta flerfunktionella monomerer eller föreningar som fungerar som tvärbindare. Genom att koppla ihop kedjorna bildar de ett hålrumslöst nätverk som påverkar egenskaper som elasticitet, styvhet och termisk stabilitet. Exempel inkluderar funktionella monomerer som reagerar med kedjeändar under härdning, samt organiska eller inorganiska tvärbindare som stärker materialet och minskar dess förmåga att flyta eller svälla.

Inom glas- och keramikvetenskapen används termen nätverksbildare för ämnen som själva bygger upp det övergripande nätverket i glas eller keramik. Typiska nätverksbildare är oxider som kisel (SiO2), bor (B2O3) och fosfor (P2O5), vilka bildar kontinuerliga nätverk. Andra komponenter kallas nätverksmodifierare och verkar genom att bryta nätverket och därigenom förändra egenskaper som smältpunkt och hårdhet.

Egenskaperna hos material som innehåller nätverkssubstanser styrs av nätverkets täthet och fördelning. Hög nätverkstäthet ger generellt hög styvhet, ökad termisk och kemisk motståndskraft samt högre glas- eller smältpunkt, medan lägre täthet ofta ger större svällbarhet och territoires av mjukare material. Nätverkssubstanser är centrala i tillverkning av plaster, härdade beläggningar, glas och keramik.