mytbildningar

Mytbildningar beskriver sociala processer där berättelser, bilder och symboler formas, sprids och institutionaliseras som myter inom en kultur. Begreppet används inom folkloristik, sociologi och medie- och kulturstudier för att analysera hur historier om verkligheten konstrueras och därigenom skapar mening, identitet och legitimitet. Myter i denna bemärkelse behöver inte vara historiskt sanna; deras effekt ligger i hur de påverkar tänkande och handling.

Ordet kommer från svenska myt (myt) och bildning (formning, konstruktion). Användningen omfattar såväl historiska narrativ som samtida berättelser i politik, religion, företagsvärld och populärkultur.

Mytbildningar uppstår genom repetitioner i tal och skrift, uppsåtligen eller oavsiktligt, samt genom ritualer, utbildning, massmedier och digital kommunikation. De bygger ofta runt arketypiska teman – ursprung, hjälteförebild, offerinsats och triumf – och de blir lätt igenkännliga via språk, bilder och dramaturgiska mönster.

Funktioner inkluderar skapande av kollektiv identitet, förklaringar av historiska förändringar, legitimation av normer och institutioner, samt hantering av kollektivt trauma eller osäkerhet. Samtidigt kan mytbildningar reproducera stereotyper eller föryngra kritik när de utmanas av nya erfarenheter och röster.

Exempelområden är nationella grundhistorier, religiösa eller mytologiska narrativ, företags- eller varumärkesepos, samt online-mytbildningar kring kända personer eller händelser.

Forskningen är tvärvetenskaplig och ofta jämförande, med metoder som diskursanalys, innehållsanalys, etnografi och bildanalys för att förstå hur myter bildas, sprids och används i samhället.