multiplikatorn

Multiplikatorn är ett centralt begrepp inom makroekonomi som beskriver hur en initial förändring i autonomt spenderande leder till en större total förändring i ekonomins BNP eller inkomst. Begreppet härstammar från Keynes och bygger på att varje ökning av efterfrågan genererar inkomster som vidare används och skapar ytterligare efterfrågan i flera ronder.

I en enkel sluten modell utan skatt och handel är förändringen i BNP ΔY lika med multiplikatorn k gånger den initiala förändringen ΔA: ΔY = k · ΔA. Om marginell konsumtionsbenägenhet är m så är k = 1 / (1 − m). Med skatter och större komplexitet förändras formeln: för proportionala skatter t blir k = 1 / (1 − m(1 − t)). I öppna ekonomier minskar ofta multiplikatorn ytterligare på grund av import och ränteutflöden, så effekten blir vanligtvis lägre än i den slutna modellen.

Multiplikatorn används för att uppskatta effekterna av olika policyåtgärder, till exempel offentliga utgifter, skattesänkningar eller transfereringar. Det finns olika varianter, såsom offentliga utgiftsmultiplikatorn, skatte-multiplikatorn och balancerad-budgetmultiplikatorn.

Begränsningar uppstår när kapacitetsutnyttjandet är hög, pris- och lånemarknader reagerar, eller när förväntningar och penningpolitiken verkar. I tider av full sysselsättning eller vid likviditetssprång kan multiplikatorn vara liten eller till och med negativ. Betydelsen av multiplikatorn varierar mellan modeller och ekonomiska förhållanden.