markförsurning

Markförsurning är en långsiktig sänkning av markens pH och buffertförmåga när sura ämnen ackumuleras i marken från atmosfäriskt nedfall och jordbrukets hantering av näringsämnen. Den är särskilt betydande i tempererade och boreala regioner där ekosystemen är känsliga för pH-förändringar och näringsläckage.

Orsakerna inkluderar atmosfärisk deposition av svavel- och kväveoxider från förbränning och industriproduktion, samt användning av kvävegödsel i jordbruket. Organiska syror från nedbrytning av växter och organiskt material bidrar också till syratilgången. Överskott av kväve kan driva processer som ökar syranivåerna i marklösningen, särskilt i marker med begränsad berggrunds buffring.

Mekanismerna bakom markförsurning inkluderar att vätejoner ökar i jordlösningen och att baskajoner som kalcium, magnesium och kalium urlakas via jonutbyte. Detta sänker jordens basupptag och ökar risken för aluminiumfrisättning, vilket är giftigt för rötter och hämmar näringsupptag. Jordens förmåga att buffra pH beror på jordart, organiskt material och tidigare belastning.

Effekterna uppträder i både mark och vatten. I skog och jordbruk kan näringsbrist, sämre tillväxt och ökad röttoch toxicitetsskör uppträda. I vattendrag kan urlakning av näringsämnen och metalljoner leda till försämrad vattenkvalitet och förändrad biodiversitet, vilket påverkar ekosystemens funktion.

Åtgärder innefattar kalkning för att återställa pH och stärka buffringen i jordar. Kring policy fokuseras på minskade utsläpp av svavel- och kväveoxider samt ammoniak, kombinerat med långsiktiga övervaknings- och återställningsprogram i Sverige och övriga Europa.