mandibulafrakturer

Mandibulafrakturer är frakturer i mandibeln, nedre käkbenet. De uppstår oftast vid direkt trauma mot ansiktet, exempelvis vid fall, motorfordonsolyckor eller slagsmål. Eftersom mandibelns bågform och närhet till tänderna påverkar ocklusionen, kan frakturerna vara enkla eller komplicerade och ofta följa ett mönster beroende på lokalisering.

Anatomi och konsekvenser avgör behandlingens upplägg. Mandibelns olika delar belägger criticala funktioner som tuggning, tal och luftväg. Den inferiora alveolära nerven som försörjer underkäkens tänder löper i kanaler längs kroppen och kan skadas vid frakturer, vilket kan ge sensorisk nedsättning i underkäkens tänder och läppar. Frakturer kan delas upp efter lokalisation i symfys, parasymfys, enger eller ramus, corpus, samt kondyl- eller coronoidprocessens frakturer. Kondylära frakturer kräver ofta särskild hänsyn till tändernas ocklusion och TMJ-funktion.

Symtom och diagnos kräver snabb bedömning. Kliniska tecken inkluderar smärta, svullnad, deformitet, förändrad ocklusion, mobilitet i fragment och begränsad munöppning. Radiologisk utredning innefattar panoramaröntgen, konventionella projektioner eller datortomografi för att fastställa frakturläge och dislokation. Bedömningen avgör om behandling kan ske konservativt eller om kirurgisk fixation är nödvändig.

Behandling och prognos. I icke-displacerade eller välreglerade frakturer kan intermaxillär fixation (IMF) eller gipslik immobilisering vara tillräckligt under flera veckor. Displacerade eller instabila frakturer kräver oftast öppen reposition och intern fixering (ORIF) med platser och skruvar. Kondylfrakturer kan ibland behandlas konservativt men kräver ofta noggrann uppföljning för att undvika malocclusion eller TMJ-dysfunktion. Komplikationer inkluderar malocclusion, nonunion, infektion, upplevelse av n. alveolaris och smärta i käkleden. Prognos beror på frakturtyp, patientens ålder och snabbhet i rehabilitering. I barn krävs särskild hänsyn till tillväxt, vilket kan påverka beslut om behandling.