frakturerna

Frakturerna är skador där kontinuiteten i ett ben har brutits helt eller delvis. De uppstår oftast vid trauma som fall eller bilolycka, men kan även bero på överbelastning eller benskjukdom. En fraktur kan vara öppen om huden har brustit och benet syns, eller sluten om huden är intakt. Vanliga beskrivningar anger riktning och fragmentering, till exempel transversell, spiral, komminut eller avulsiv.

Frakturer klassificeras ofta efter läge och stabilitet. Transversella och spiralfrakturer involverar olika riktningar; avulsionsfrakturer drar med senor eller ligament; komminuta frakturer består av flera fragment. Stressfrakturer uppstår vid upprepad belastning, särskilt hos idrottare.

Diagnostik bygger på anamnes, klinisk undersökning och bildgivning. Röntgen utgör vanligtvis första studien; CT används för komplexa frakturer och MRI kan bedöma mjukdelar. Vid öppna frakturer ska antimikrobiell behandling övervägas tidigt och kirurgisk debridement ofta genomföras.

Behandlingen anpassas efter typ och läge. Slutna frakturer behandlas ofta med immobilisering i gips eller skena och uppföljning. Instabila eller komminuta frakturer kräver ofta kirurgisk stabilisering med implantat eller externa fixatorer. Målet är återställa korrekt läge och funktion, ofta med tidig, kontrollerad rehabilitering.

Prognosen varierar men många frakturer läker väl vid snabb och adekvat behandling. Komplikationer inkluderar malunion, nonunion, infektion vid öppna frakturer samt nerv- eller kärlskada och posttraumatisk artrit. Förebyggande arbete innefattar skyddsutrustning, säkrare miljöer och åtgärder för att bibehålla god bentäthet.