lösningsvatten

Lösningsvatten är vatten som fungerar som lösningsmedel i en lösning. Vatten är det vanligaste och mest använda lösningsmedlet i naturen och i laboratorier tack vare sin polära natur och sin förmåga att bilda vätebindningar. Genom vattenmolekyler hydratiseras upplösta ämnen och joner stabiliseras när de löses.

Egenskaperna hos vatten gör det särskilt lämpat som lösningsmedel. Vatten är en polär molekyl med en böjd form och en stark förmåga att bilda vätebindningar. Den höga dielektriska konstanten, cirka 78 vid 20°C, bidrar till att fria joner stabiliseras och att joniska föreningar löses väl. Vattnets autoprotolys, Kw ≈ 1,0×10−14 vid 25°C, ger ett neutralt pH nära 7 i rent vatten. Hydration av upplösta joner och molekyler gör vatten till ett effektivt medium för många lösningar, särskilt av salter, syror, baser och polära organiska föreningar.

Löslighet och begränsningar: Polariserade och joniska ämnen löser sig generellt bra i vatten, medan icke-polära ämnen löser sig dåligt. Principen likt löser likt gäller ofta. Gasers löslighet i vatten ökar med tryck men minskar vanligtvis med ökande temperatur; koldioxid löser i vatten och bildar kolsyra.

Användning och betydelse: Lösningsvatten används i kemiska reaktioner, analytisk kemi, biologi och olika tekniska tillämpningar inom livsmedels-, miljö- och medicinteknik. Vatten utgör kroppsvätskor och miljöers vätskesystem där det transporterar ämnen. Kvalitet och hårdhet (calcium- och magnesiumjoner) påverkar användningen och egenskaperna hos lösningar.