lågspänningsnivåer

Lågspänningsnivåer avser spänningsområden som används för normal handhavande av elektrisk utrustning och där risken för allvarlig skada vid beröring bedöms som begränsad, i kontrast till mellanspänning och högspänning. Begreppet används i byggnadsinstallationer, industri och fordonssektorn för att rikta krav på skydd mot elektriska stötar och brand.

Gränserna för vad som räknas som lågspänning varierar mellan standarder. Vanligtvis definieras lågspänning som upp till cirka 1000 V växelström eller upp till cirka 1500 V likström. I praktiken används ofta ännu lägre nivåer i olika tillämpningar. I bostäder dominerar spänningen mellan fas och neutral 230 V, medan trefasnätet vanligtvis är 400 V mellan faser.

Användningar av lågspänningsnivåer omfattar byggnadsinstallationer, apparater och maskiner, fordonssektorn (batteridrivna system 12–48 V) samt industriella styrsystem som ofta körs på 24–48 V DC eller liknande. Lågspänningssystem är vanligtvis utformade för enkel installation, lätt isolering och skydd mot kontakt.

Säkerhetsperspektivet betonar isolering, jording och skydd mot beröring, samt användning av säkringar, residualströmsskydd (RCD) och andra skyddsåtgärder. Standardser som IEC 60364-serien och relaterade normer för maskiner och fordon reglerar konstruktion, installation och underhåll av lågspänningssystem.

Tekniska skillnader mellan lågspänningsnivåer och högre spänningsnivåer påverkar val av kabel, isolering och skyddsåtgärder. Kontroll och underhåll kräver kompetens och följer nationella föreskrifter.

Sammanfattning: Lågspänningsnivåer omfattar spänningsområden upp till cirka 1 kV AC eller 1,5 kV DC och används i de flesta byggnader och konsumentprodukter. Faror består ändå, vilket kräver korrekt installation och regelbundet underhåll enligt säkerhetsstandarder.