lokalisationsekonomier

Lokalisationsekonomier är de kostnadsfördelar och ökad produktivitet som uppstår när företag inom samma bransch koncentreras i ett geografiskt område. Begreppet har sina rötter i Alfred Marshalls idé om externa ekonomiska vinster i industriella distrikt och har blivit ett centralt begrepp inom regional- och näringsgeografi. Fördelarna uppträder utanför företagens egna gränser och är resultatet av närvaro, inte av klickande skalfördelar inom ett enskilt företag.

De viktigaste mekanismerna bakom lokalisationsekonomier är: tillgång till specialiserade leverantörer och tjänster; arbetskraftsmarknadens rörelse och kompetenspoolning som gör rekrytering enklare för flera företag i samma bransch; kunskapsflöden och spillover-effekter genom regelbunden kontakt och gemensamma nätverk; delad infrastruktur och tjänster samt försörjningskedjor som blir effektivare när fler aktörer är närvarande. Dessa effekter förstärks av efterfrågekopplingar inom klustret, vilket leder till ökad innovation och konkurrenskraft.

Lokalisationsekonomier ses ofta i kontrast till urbaniseringsøkonomi, där nyttan härrör från närvaron av storstadsfunktioner och flera olika industrier. I kluster räknas fördelarna främst som externa effekter inom en specifik bransch eller sektor, snarare än generella stordriftsfördelar i hela staden.

Exempel på branscher där sådana koncentrationer förekommer är fordons- och fordonskomponenter, elektronik, läkemedel och bioteknik, samt olika tillverknings- och tjänste-sektorer som drar nytta av närhet till leverantörer, kunder och forskningsmiljöer. Lokalisationsfördelar kan bidra till regional tillväxt men medför också risker som överkoncentration, ökade hyror och sårbarhet vid störningar. Policys som stöder infrastruktur, utbildning, forskning och nätverkande kan förstärka positiva effekter, medan överdriven protektionism eller snäva kluster kan hindra ny konkurrenskraft och nyetableringar.