landhöjning

Landhöjning, eller postglacialt upplyft, är jordskorpans långsamma höjning efter att isens tunga vikt har försvunnit. När isen smälte avlastades jordens skorpa och manteln anpassar sig till den nya belastningen, vilket leder till att landet höjer sig relativt havsnivån. Processen pågår under tusentals år och varierar regionalt i hastighet och omfattning.

Fenomenet är särskilt stort i områden som drabbades av den senaste istiden, framför allt Fennoskandien (Norge, Sverige, Finland), men förekommer även i Kanada, Alaska och Grönland. De lokala upplyftningstakten varierar: i kustnära och starkt avlastade områden kan upplyftningen vara flera millimeter per år, medan andra områden upplever långsammare förändringar. Den högsta avlastningen upphör inte plötsligt utan minskar över tid när isostatiska jämvikten närmar sig en ny långsiktig nivå.

Forskningen baseras på mätningar av jordens yta med GPS, upprepade landhöjningsmättningar och studier av gamla strandlinjer och geologiska terrasser. Dessa data används också för att förstå relativa havsnivåförändringar, eftersom landhöjningen reducerar eller förväxlar global havsnivåändring i beräkningar av kustnära vattenstånd.

Landhöjningen påverkar kustlandskapet genom nya kustlinjer och höjda markytor, vilket i sin tur påverkar infrastruktur, vattenhantering och markanvändning. Den ger även viktiga ledtrådar om jordens inre struktur och hur snabbt manteln svarar på belastningar.