kulturmiljöbegreppet

Kulturmiljöbegreppet är ett centralt begrepp inom svensk kulturarvsförvaltning som beskriver hur människor genom historien har formats landskapet och skapat platser med kulturellt värde. En kulturmiljö består av samspelet mellan byggnader, gator, jordbrukslandskap, industriella miljöer, fornminnen och andra spår av mänsklig aktivitet som tillsammans bildar en historisk helhet. Begreppet omfattar såväl det materiella, fysiska landskapet som de upplevelser, minnen och traditioner som är kopplade till platsen.

Användningen av kulturmiljöbegreppet är central i planering, bevarande och utveckling. Kommuner och länsstyrelser använder det i översiktsplanering, detaljplaneläggning och kulturmiljöprogram för att identifiera områden med kulturhistoriskt värde, ange skyddsåtgärder och vägleda åtgärder som gör hållbar utveckling möjlig. Riksantikvarieämbetet och andra myndigheter lämnar vägledning och metoder för värdering och dokumentation.

Historiskt fick begreppet genomslag i Sverige under 1900-talet som ett sätt att balansera bevarandebehov med samhällsutveckling. Det betonade att kulturmiljön är en helhet där byggnader, landskapsbild och socialt sammanhang tillsammans ger platsens identitet.

Värderingsarbetet inom kulturmiljöbegreppet omfattar kulturhistoriska, estetiska och sociala dimensioner. Begreppet erkänner att förändringar och nyanläggningar kan vara förenliga med bevarande om de görs med hänsyn till kulturmiljöns värden och långsiktiga kontinuitet.

Användningen av begreppet är viktigt för att beskriva och skydda kulturmiljöer i planering och beslutsfattande och utgör ett ramverk för kommuners arbete med kulturarv och hållbar utveckling.