kroppsvätskebalansen

Kroppsvätskebalansen beskriver hur vatten och elektrolyter fördelas mellan kroppens vätskeflöden och hur osmolaliteten hålls stabil. Den största delen av kroppsvattnet finns intracellulärt (ICF). Extracellulär vätska (ECV) består av plasma och interstitiell vätska. I vuxna är ICF ungefär två tredjedelar av kroppsvattnet och ECV ungefär en tredjedel, medan plasma utgör en mindre del av ECV. Kroppsvätskan förloras och ersätts genom urin, avföring, svett, andning samt insensibla förluster från huden och andningen.

Regleringen sker främst genom törst, ADH och RAAS. Törstsignaler ökar vätskeintaget. Antidiuretiskt hormon (vasopressin) gör njurarna mer vattenupptagande vid hög osmolalitet eller låg volym. RAAS ökar Na+- och vattenreabsorption vid volymbrist. Natriuretiska peptider motverkar detta när volymen är hög. Samspel mellan hypothalamus, njurar och endokrina system upprätthåller balansen.

Klinisk betydelse: Kroppsvätskebalansen påverkas vid dehydrering, hyperhydrering och ödem. Vanliga rubbningar är hyponatremi och hypernatremi, ofta vid störningar i törstreglering, ADH-produktion eller njurfunktion. Orsaker inkluderar GI-förluster, svett, njursjukdom, hjärtsvikt och diabetes insipidus eller SIADH. Diagnostik innefattar blod- och urinprover: elektrolyter, osmolalitet, urin-osmolalitet och natrium; vätskeflöden utvärderas genom observation av intag och output. Behandling syftar till att korrigera volym och natriumhalt samt att behandla underliggande orsak.