kracknings

Krackning är en kemisk process inom petroleumraffinering och organisk kemi där stora kolvätekedjor bryts ned till mindre molekyler. I raffinaderier används krackning för att omvandla tung fraktioner från råoljan till lättare produkter såsom bensin, diesel och flyktiga kolväten. Begreppet används även generellt om stärkta brytningsreaktioner i organiska föreningar.

De vanligaste formerna är termisk krackning, katalytisk krackning och ångkrackning (steam cracking). Termisk krackning sker vid mycket höga temperaturer utan katalysator och ger främst tyngre produkter i högre molvikter. Katalytisk krackning använder fasta katalysatorer, ofta zeoliter, vid relativt lägre temperatur och tryck, vilket ökar utbytet av bensin och andra lättare produkter. Ångkrackning används för att framställa etylen och andra olefiner genom att bryta ned kolväten i närvaro av ånga. Hydrokrackning är en variant där väte används samtidigt med krackningen för att producera produkter av högre kvalitet och med mindre svavelinnehåll.

Användningen av krackning har varit central för olje- och kemisk industri genom att möjliggöra omvandling av lågt värdefulla tunga fraktioner till produkter med högre efterfrågan. Kommersiell katalytisk krackning och senare processer som flytande katalytisk krackning samt hydrokrackning har blivit standard i moderna raffinaderier.

Historiskt utvecklades krackning under första hälften av 1900-talet. Tidiga experiment ledde till kommersiell katalytisk krackning i mitten av århundradet, och senare förbättrades processerna med avancerade katalysatorer och anpassade processparametrar för att producera bensin med bättre kvalitet och lägre svavelinnehåll.

---