Krackning

Krackning är ett begrepp som används inom flera områden och beskriver i allmänhet processen att dela eller spricka större molekyler eller material i mindre delar, eller själva sprickbildningen i ett material. Inom kemisk processteknik betecknar krackning processen där långa kolvätekedjor bryts ned till kortare och mer värdefulla produkter, som bensin och olefiner. Det finns olika varianter: termisk krackning, där processen sker utan katalysator under höga temperaturer; katalytisk krackning, ofta i fluid katalytisk krackning (FCC), där en.fastvarande katalysator underlättar nedbrytningen; samt hydrokrackning som använder vätgas och katalysatorer för att få riktning mot väteberikade produkter. Krackning spelar en central roll i moderna raffinaderier genom att öka andelen lätta fraktioner ur tunga råvaror.

Inom materialvetenskap och konstruktion innebär krackning uppkomsten och spridningen av sprickor i fasta material under bieffekter som mekanisk belastning, temperatur och korrosion. Vanliga typer är spröd fraktur, fatigue-sprickväxt och stresskorrosionssprickning. Viktiga begrepp är sprickinitiering, sprickutbredning och fraktalmekanikens faktorer som sprickstyrka och sprickhastighet. För att förebygga krackning används designval som ökad seghet, bättre materialval, värmebehandling, skydd mot miljöfaktorer och minimering av kritiska spänningskoncentrationer runt geometriska skarvar och hål.

Krackning är således central för energiproduktion och materialteknik, med betydande ekonomiska och säkerhetsmässiga konsekvenser i både produktion och konstruktion.