koldioxidupptagningen

Koldioxidupptagningen är processen där koldioxid tas upp från atmosfären och binds i olika reservoarer, främst i terrestra ekosystem och världshaven. Denna naturliga sänkning motverkar atmosfärens ökade koldioxidhalt och utgör en viktig del av jordens kolcykel. Upptaget kan också beskrivas i samband med tekniska eller biologiska metoder för långsiktig lagring, men i klimatforskning är det oftast de naturliga sänkorna som avses.

De två största naturliga sänkorna är världshaven och terrestra ekosystem. Växter, alger och cyanobakterier tar upp CO2 genom fotosyntes och bygger biomassa. I haven löser CO2 upp i vattnet och tas upp av marina organismer; det biologiska pumpen transporterar kol till djupare vatten när organismer dör och sänks till botten. Jordar och växter lagrar kol i marken och i biomassan; mänsklig påverkan kan förstärka eller försvåra denna lagring beroende på markanvändning och skötsel.

Mätning och uppskattning av koldioxidupptagningen sker med fältmetoder som flödesmätningar över ekosystem utanpå marken, isotopanalys samt observationer av havets koldioxidtryck och alkalinitet, ofta kombinerade med modellering för att projicera variationer över tid och rum.

Faktorer som temperatur, nederbörd, tillgång på näringsämnen och markens tillstånd påverkar upptaget. Höjda temperaturer och torka kan minska upptaget i vissa biotoper, medan ökat CO2 ofta förstärker fotosyntesen under förutsättning att näringsämnen finns. För klimatpolitiken är det viktigt att stärka naturliga sänkor genom bevarande och återställning av skog, våtmarker och kustnära ekosystem, samtidigt som utsläppsminskningar är nödvändiga för att minska den totala CO2-mängden i atmosfären.