kemikalietolerans

Kemikalietolerans är ett begrepp inom toxikologi och miljövetenskap som beskriver en organisms eller en cells förmåga att motstå negativa effekter av kemikalier eller miljögifter. Tolerans kan vara genetiskt bestämd och därmed arvsbar, eller utvecklas som ett förvärvat svar genom akklimatisering, anpassning eller selektion i en art som utsätts för störningar över tid. Denna tolerans kan uppkomma genom förändringar i hur kemikalier metaboliseras, hur de utsöndras eller hur target-molekylerna i kroppen påverkas, liksom genom förändringar i barriärer som skyddar vävnader.

Mätning och tillämpningar

Tolerans bedöms vanligtvis genom dos–respons-kurvor och mått som LC50/EC50 (koncentration vid vilken 50 procent av populationen påverkas) eller NOAEL/BMD (no/no-observed-adverse-effect level/benchmark dose). Inom ekotoxikologi används olika mått för att jämföra toleransen mellan arter, populationer och livsstadier. Tolerans används i riskbedömningar, övervakning av miljöföroreningar, jordbruk och bioremediering, där det är viktigt att förstå hur kemikalier påverkar organismer och ekosystem över tid.

Faktorer och gränser

Biraktärer som art, kön, ålder och närvaro av andra stressorer påverkar graden av tolerans. Exponeringens varaktighet och kemikaliens egenskaper spelar också in. Det är viktigt att skilja mellan tolerans, resistens och anpassning: tolerans innebär minskad känslighet eller skadlig effect, medan resistens ofta är genetiskt grundad och innebär en bestående minskning av känslighet i populationen. Begränsningar inkluderar variation mellan arter och individer samt kontextberoende effekter som gör överföring av resultat mellan arter osäker.