isolationsspänningar

Isolationsspänningar är den högsta spänning som en isolering i ett elektriskt system kan tåla mellan två ledare eller mellan en ledare och jord utan att brytas ned eller orsaka otillåten ström under angivna förhållanden. Begreppet används för att beskriva dielektrisk hållfasthet och hur väl en isolering separerar olika elektriska potentialer.

Spänningen fastställs vanligtvis genom ett högspänningsprov (hipot). Under testet appliceras en testspänning, ofta växel- eller likström, under en definierad tidsperiod och i kontrollerad miljö. Resultatet anger isolationsförmågan och specificeras i produktens datablad som den nominella isolationsspänningen i förhållande till den användningsmiljö där produkten ska fungera.

Isolationssystem klassificeras ofta efter hur många och vilka skikt som utgör skyddet, till exempel basal isolering, kompletteringsisolering och förstärkt isolering. För olika produkter krävs olika krav på isolationsspänning beroende på användning, miljö och säkerhetsstandarder.

Faktorer som påverkar isolationsspänningens verkliga prestanda inkluderar temperatur, fukt, åldrande, mekanisk belastning och spännings- och frekvensprofil. Ökad temperatur och fukt minskar dielektrisk hållfasthet, och åldrande kan göra isoleringen spröd eller porös samt förändra kapacitans och läckströmmar.

Användningen av isolationsspänningar är central för design och säkerhet inom energidistribution, maskinteknik och elektronik. Tydliga krav på isolationsspänningar bidrar till att utrustningen uppfyller säkerhetsstandarder och fungerar säkert även under extrema förhållanden.