imagingmetoder

Imagingmetoder är tekniker som används för att skapa bilder av kroppens strukturer och funktioner. Genom dessa metoder kan vården diagnostisera sjukdomar, följa behandling och stödja forskning. Metoderna varierar i hur de framställer information, vad de avslöjar och vilka risker de medför.

Anatomiska bildmetoder dokumenterar kroppens strukturer. Vanliga tekniker är röntgen, datortomografi (CT), ultraljud och magnetresonanstomografi (MRI). Röntgen och CT använder joniserande strålning och lämpar sig väl för snabb översikt av skelett, lungor och mediastinala strukturer. MRI ger hög kontrast mellan mjukvävnader och används ofta inom neurologi och ortopedi. Ultraljud används utan joniserande strålning och är vanligt inom obstetrik, kardiologi och abdominala undersökningar.

Funktionella och molekylära metoder avbilder biologisk aktivitet snarare än enbart struktur. Nuklearmedicin som positronemissionstomografi (PET) och single-photon emission computed tomography (SPECT) används med radiotracers för att visa metabolism, blodflöde och receptorbindning. Dessa metoder kompletteras ofta av CT eller MRI i hybridsystem som PET/CT eller PET/MRI, vilket ger både funktionell och anatomisk information.

Optisk bildgivning omfattar tekniker som endoskopi, fluorescensbildning och optisk koherens tomografi (OCT). Ljuset används för att avbilda ytliga strukturer och vävnadsförändringar och är vanligt inom ögonvård, dermatologi och kirurgisk diagnostik.

Främst gäller säkerhet och kvalitet: joniserande strålning medför små risker, och kontrastmedel kan ge allergiska reaktioner eller nefrotoxicitet hos vissa patienter. Framtiden kännetecknas av nya detektortekniker, artificiell intelligens i bildtolkning samt ökad multimodalitet och snabbare realtidsbilder. Sammanfattningsvis är imagingmetoder breda verktyg som stödjer modern medicin och forskning.