humoralteorien

Humoralteorin, eller humoral teori, är en historisk medicinsk uppfattning som hävdar att kroppens hälsa och sjukdomar styrs av balansen mellan kroppens fyra humorer: blod, flegma (slem), gul galla och svart galla. En obalans i dessa vätskor ansågs orsaka sjukdom, och vården syftade till att återställa balansen genom dieter, motion och ofta medicinska ingrepp som bloduttag och purgering. Denna teori var särskilt dominerande inom den västerländska medicinen från antiken genom medeltiden och fram till tidigmodern tid, innan den började domineras av germteorin.

Med upplysningen och utvecklingen av germteorin började humoralteorin förlora mark, då sjukdomar i hög grad förklarades av mikroorganismer. Ändå lämnade idén om medicinska vätskor i blodet och deras roll i försvarsmekanismer ett avtryck i immunologi, där begreppet humoral immunitet betonar antikroppars närvaro i kroppsvätskor som försvar mot infektionssjukdomar.

Humoralteorin i modern immunologi syftar till antikroppsmedierad immunitet. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet visade forskare som Emil von Behring och Shibasaburo Kitasato att serum innehållande antikroppar kunde skydda mot toxiner och infektionssjukdomar, vilket gav stöd för humoral försvar. Paul Ehrlich bidrog till utvecklingen med sidokedjeteorin, som förklarade hur antikroppar uppkommer som svar på antigener. Under 20-talet och framåt kom allt tydligare insikter om att humoral immunitet samverkar med cellmedierad immunitet.

Idag används termen humoralteori främst i historiska eller pedagogiska sammanhang. I modern immunologi talar man snarare om humoral immunitet, den antikroppsmedierade delen av försvarssystemet, och cellmedierad immunitet som involverar T-celler. Begreppen är kompletterande, och förståelsen av immunförsvaret bygger på ett samspel mellan båda grenar.