histokemiska

Histokemi är en disciplin som studerar och lokaliserar biokemiska föreningar i vävnadssnitt genom kemiska reaktioner och histologiska metoder. Den kombinerar histologi och biokemi för att visa var i vävnaden olika molekyler finns och i vilken mängd, ofta genom färgreaktioner eller enzymatiska lokaliseringar. Histokemi används för att kartlägga kolhydrater, lipider, proteiner och nukleinsyror i olika vävnader.

Historiskt utvecklades histokemin under 1900-talets första hälft. Ny teknik för färgning och lokalisering av kemiska ämnen gjorde det möjligt att studera vävnadsens biokemiska sammansättning i sitt sammanhang. Begreppet skiljer sig från immunhistokemi, som i större utsträckning bygger på antikroppar för att detektera specifika proteiner.

Vanliga metoder omfattar histokemiska färgningar såsom PAS för kolhydrater och mucopolysackarider, Feulgenreaktionen för DNA, Prussian blå för järn samt von Kossa och Alizarinröd för mineraler. Lipider färgas med Sudan-färger. Enzymhistokemi lokaliserar enzymer såsom alkalisk fosfatas och syrafosfatas genom substrat som bildar färg vid platsen. Andra tekniker inkluderar in situ enzymkemi och radiospårning.

Användning och begränsningar: Histokemi används i diagnostisk patologi och forskningssammanhang för att identifiera vävnadsstrukturer och metabola processer. Begränsningar inkluderar att färgreaktionernas specificitet och känslighet varierar, att fixering och bearbetning påverkar resultaten samt att kvantitativ tolkning ofta är begränsad utan standardisering och kontrollprover.

Relation till moderna metoder: Histokemi används ofta tillsammans med immunhistokemi, in situ hybridisering och digital bildanalys för en mer komplett bild av vävnadens kemi. Nya tekniker kombinerar kemiska reaktioner med molekylär detektion och bildanalys för mer exakt lokalisering.