giftigheten

Giftigheten är egenskapen hos ett ämne eller en blandning att i biologiska system orsaka skada eller ogynnsamma effekter. Den är en av grundläggande egenskaper i toxikologi och bedöms ofta som en del av farligheten hos ämnet, men upplevs av exponeringens omfattning som risk. Giftighet påverkas av dos, exponeringens väg (inandning, intag, hudkontakt), exponeringens varaktighet samt organismens känslighet och miljöförhållanden. Inom toxikologi används ofta begreppen akut och kronisk giftighet för att beskriva olika tidsramar för effekter.

Typer av giftighet inkluderar akut giftighet (snabba effekter efter kortvarig exponering), kronisk giftighet (effekter vid upprepad eller långvarig exponering), samt organpecifik toxicitet (t.ex. lever, njurar, nervsystem). Andra aspekter är genotoxicitet, carcinogenicitet och påverkningar på reproduktion eller utveckling. Ecotoxicitet beskriver effekter på växter och djur i miljön. Giftighet följer ofta en dos-respons-kurva där större dos eller längre exponering ökar sannolikheten för skadliga effekter; begrepp som NOAEL och LOAEL används i riskbedömning.

Bedömning och reglering av giftighet involverar klassificering, märkning och ofta granskning av referensvärden. Övergripande system som GHS/CLP används i många länder för att kommunicera faror och krav på skyddsåtgärder. Riskbedömning kombinerar toxicitetsdata med exponeringsuppgifter för att fastställa säkra nivåer och gränser. Djuren och in vitro-tester har historiskt använts, medan substitutsmetoder och bättre dos-responsdata stärkt skyddet.

Användning och betydelse: Giftighet är central inom läkemedelsutveckling, kemikaliehantering, arbetssäkerhet och miljöskydd. Information om giftighet informerar beslutsfattare, yrkesverksamma och allmänhet om risker och nödvändiga skyddsåtgärder, samt om möjlig substitution av farliga ämnen.