försvarsstimulering

Försvarsstimulering är ett begrepp som avser offentliga åtgärder avsedda att stärka ett lands försvarsförmåga genom att stimulera investeringar och aktivitet inom försvarssektorn. Begreppet omfattar ofta både militär förmåga och den civila förvaltningen som stödjer totalförsvaret, inklusive forskning, industri och logistisk kapacitet.

Vanliga instrument inkluderar statliga upphandlingar och kontrakt för försvarsproduktion, ekonomiska incitament som bidrag, skattelättnader och investeringsstöd, samt offentliga forsknings- och utvecklingsprogram. Auktorisering och exportfrämjande åtgärder kan också ingå för att säkra teknologisk konkurrenskraft och försörjningskedjor.

Syftet är att öka beredskapen, motståndskraften och teknologisk utveckling, ofta med fokus på så kallade dual-use-teknologier som har både militära och civila applikationer. Stimuleringen kan också syfta till att stärka arbetstillfällen och regional försörjning inom försvarsindustrin.

Historiskt har försvarsstimulering använts i olika länder som ett svar på säkerhetshot eller ekonomiska nedgångar. I Sverige är försvarspolitiken nära kopplad till Totalförsvaret, där civila och militära aktörer samordnas för att förbättra beredskapen.

Kritik mot försvarsstimulering rör kostnader, risker för ineffektivitet eller överdriven militarisering, och möjlig påverkan på budgetanvändning och demokratiskt ansvar. Effektiv implementering kräver öppenhet, tydliga mål och utvärdering av effekter på både försvarsförmåga och civil ekonomi.

Se även försvarsindustri, offentlig upphandling och Totalförsvaret.