filmjämnhet

Filmjämnhet är ett svenskt begrepp som beskriver hur jämn en beläggning eller tunnfilm är i tjocklek och ytkvalitet över en yta. En hög filmjämnhet innebär att tjockleken varierar minimalt mellan olika punkter, medan låg jämnhet innebär större variationer. Begreppet används inom färg- och beläggningsindustrin, tunnfilmsdeponering i elektronik samt i optiska och solcellsteknik där konsekvent prestanda kräver homogen film.

Mätning och bedömning av filmjämnhet görs med flera tekniker. Tjockleksjämnhet mäts vanligtvis med tjockleksprofilering (stylus profilometer) eller genom optiska metoder som ellipsometri och spektral reflexion för tunna filmer. Ytförhållanden bedöms ofta med ytråhetsmått såsom Ra och Rz. För större ytor används ofta mätinstrument som registrerar tjockleken över området och beräknar variationen.

Faktorer som påverkar filmjämnhet inkluderar depositionsteknik (t.ex. sprutning, spolning, sputtering eller avdunstning), processens temperatur, vätskans viskositet och ytförberedelse av underlaget, samt hastigheten och mönstret för avdunstning och torkarprocessen. För att förbättra jämnheten används ofta roterande eller rörliga underlag, bättre temperaturkontroll och optimering av formuleringar samt processparametrar.

Betydelse och tillämpningar: Filmjämnhet påverkar färgton, optiska egenskaper, adhesion och mekanisk hållbarhet. Den är särskilt kritisk inom färg- och beläggningsindustrin, display- och solcellsteknik samt i tunna optiska filmer och skyddslager. Standards och acceptanskriterier finns ofta inom relevanta industristandarder som ISO och ASTM.