exponeringsmiljö

Exponeringsmiljö, inom risk- och arbetsmiljöforskning, är den miljö där individer eller organismer utsätts för en fara eller riskfaktor under en viss tidsperiod. Den omfattar fysiska, kemiska eller biologiska agens och inkluderar de omgivande förhållanden som avgör exponeringens intensitet och varaktighet, såsom koncentration, ventilation, temperatur, fukt och transportvägar. Begreppet används främst inom arbetsmiljö, miljö- och toxikologiska riskbedömningar för att identifiera vilka situationer som leder till exponering och hur stor den blir.

En exponeringsmiljö består av källan till faran, förekomsten av ämnet eller faktorn i miljön och närvaron av personer som kan exponeras. Exponering uppstår via olika vägar, vanligast inhalation, dermal kontakt och ingestion. Faktorer som påverkar är uppgifter och arbetsuppgifter, utrustning, arbetsorganisation, tidsfördelning, samt skyddsåtgärder som ventilation och personlig skyddsutrustning. Bedömningen av exponeringsmiljön kombinerar miljö- och personbaserade mätningar, modellering och scenarier för att uppskatta exponeringens intensitet och varaktighet.

Användning av begreppet finns i arbetsplatsens riskbedömningar, men också i konsumentmiljöer som inomhusluft och vattenkvalitet. Målet är att minska exponeringen till nivåer under angivna hälsoriskgränser, genom tekniska åtgärder, regler och arbetsrutiner. Exponeringsmiljö är situativ och tidsbunden; förändringar i miljön påverkar exponeringens storlek även om faran i sig inte ändras.