eosinfärgning

Eosinfärgning är en histologisk färgningsmetod som används för att färga vävnader i ljusmikroskopi. Den bygger på färgämnet eosin, vanligtvis i formen av Eosin Y, som är ett surt färgämne. Eosin ger cytoplasma, kollagen, muskler och andra basofila strukturer en rosa till röd färgnyans. Oftast används eosinfärgning tillsammans med hematoxylin i standardfärgningar av vävnadsskivor.

Principen bakom färgningen är att eosin är negativt laddat och binder till positivt laddade, basiska grupper i proteiner. Som ett resultat blir eonsetarianska eller cytoplasmiska komponenter tydligt rosa till rödaktiga, medan kärnor ofta färgas av andra färgämnen i kombinationsprotokoll. Denna skillnad i färgning gör att vävnadens cellstruktur och extracellulära matrix framträder tydligt.

Tillvägagångssättet varierar mellan protokoll men involverar vanligtvis fixering av vävnadssektioner, avfettning och deparaffinering, följt av färgning med eosinlösning. I många laboratorium följer en följd där vävnaden först färgas med hematoxylin för kärnfärgning och därefter med eosin för cytoplasmant och övriga strukturer. Vissa prover färgas enbart med eosin, medan andra kombineras med andra färgämnen för specifika diagnostiska syften.

Användningsområden för eosinfärgning inkluderar allmän histologi och patologisk diagnostik där man vill uppskatta vävnadsarkitektur, cellstorlek, cytoplasmans täthet och mängden bindväv. Det går att justera färgintensiteten genom att variera pH och färgningslängd. Begränsningar inkluderar att färgresultatet påverkas av fixering, preparering och över- eller underfärgning, vilket gör kvalitetskontroll viktigt.

Säkerhet och miljöhänsyn är viktiga eftersom eosin är ett kemiskt färgämne och ska hanteras enligt arbetsmiljöföreskrifter och avfallshantering för laboratoriekemikalier.