emotionsreglering

Emotionsreglering är processen där individer påverkar vilka känslor de upplever, när de uppstår och hur de upplevs och uttrycks. Den kan vara medveten eller omedveten och används i vardagliga beslut, sociala interaktioner och hantering av stress. Genom emotionsreglering syftar man ofta till förbättrad funktion, välbefinnande och social anpassning.

Enligt en processmodell består emotionsreglering av olika stadier: situationval, situationsmodifiering, uppmärksamhetsomdirigering, kognitiv omtolkning och responsmodulation. Strategier inkluderar omtolkning av situationen (reappraisal) och reglering av uttryck. Generellt associerar vissa strategier som reappraisal med bättre emotionell funktion, medan undertryckande av uttryck ofta kopplas till negativa hälsoeffekter och försämrad social funktion.

Utvecklingen av emotionsreglering sker över livsloppet och formas av föräldrars emotionella stöd, socialt lärande och kulturella normer. Teorier som Gross processmodell har varit inflytelserika och används i forskning samt i kliniska sammanhang. Reglering innefattar både automatiska och kontrollerade processer som hjälper individen att möta mål och anpassa sig till sociala krav.

Mätning av emotionsreglering sker genom självrapporter, som DERS, samt observation och fysiologiska mått. Kliniskt kopplas dysreglering till tillstånd som ångest, depression och borderline personlighetsstörning. Behandlingsinriktningar som kognitiv beteendeterapi, dialektisk beteendeterapi och mindfulness-träning syftar till att öka flexibel användning av regleringsstrategier samt minska problematiskt känsloarbete.