ekkokardiografi

Ekkokardiografi, även kallad ultraljud av hjärtat, är en icke-invasiv bildteknik som används för att kartlägga hjärtats struktur och funktion i realtid. Den vanligaste formen är transthorakal ekkokardiografi (TTE), där en handhållen transduktor förs över bröstet. Vid behov används transesofageal ekkokardiografi (TEE), där en sond förs ned i esofagus för förbättrad bildkvalitet och detaljerad klaffbedömning.

Genom 2D-ekkokardiografi och doppler-teknik kan hjärtats kammare och förmak visualiseras och deras volymer, väggrörelser och klafffunktion bedömas. Färgdoppler kartlägger riktningen och hastigheten på blodflödet, medan pulsatil- och kontinuerlig-doppler används för att uppskatta tryckskillnader över klaffar samt diastolisk och systolisk funktion. Nyare tekniker som 3D-ekkokardiografi och speckle-tracking ger mer exakt volymberäkning och bedömning av global och regional funktion.

Indikationer inkluderar misstänkt eller känd klaffsjukdom, hjärtsvikt, dyspné, bröstsmärta utan tydlig orsak, perikardiella effusioner, misstänkt endokardit och övervakning av patienter med känd hjärt- eller kärlsjukdom. Ekkokardiografi används också under stressprov för att utvärdera myokardischemi eller vänster ventrikulär funktion vid fysisk eller farmakologisk stress.

Proceduren är i allmänhet säker och väl tolererad, utan joniserande strålning. Risker är små och är främst relaterade till TEE, såsom esofageal skada eller komplikationer vid sedering. Begränsningar inkluderar operatorberoende bildkvalitet, och bildkvaliteten kan påverkas av kroppshöjd, luftspeglar i lungorna eller övervikt. Resultaten tolkas av kardiologer eller radiologer och används tillsammans med annan klinisk information för behandling och uppföljning.