dislokationsfrakturer

Dislokationsfraktur, eller fraktur med luxation, är en skada där en fraktur är förenad med dislokation av en led eller av frakturde fragment, vilket leder till felaktig positionering av benändarna och ofta störd ledsynkronisering. Skadan uppkommer oftast vid högenergitrauma, som trafikolyckor eller fall från hög höjd, men kan även förekomma vid äldre personer med osteoporos.

Klassifikation och lokalisation: dislokationsfrakturer delas ofta in i intra-artikulära (ledytan påverkas) och extra-artikulära frakturer. Inom vissa leder beskrivs riktningen av dislokationen (t.ex. dorsalt eller volart i handen). Behandlingen styrs av graden av ledsynkronisering, disposition av fragmenten och omfattningen av mjukdelsskada.

Klinik och diagnostik: patienten uppvisar deformitet, svullnad, stark smärta och nedsatt funktion. Neurovaskulärstatus bedöms för tecken på påverkan. Röntgen är primär bildgivning; CT används för att bedöma ledytornas engagemang och fragmentplacering, särskilt vid intra-artikulära frakturer. MRI kan visa ligamentskador och mjukdelsskador som inte syns på röntgen.

Behandling: akut reduktion av led eller fraktur är ofta nödvändigt för att återställa normal position, om det är möjligt utan öppen kirurgi. Immobilisering följs av rehabilitering. Instabila frakturer, intra-artikulära skador eller öppna frakturer kräver oftast kirurgisk behandling, såsom öppen reposition och intern fixering (ORIF) eller extern fixering. Vid öppna frakturer ges antibiotikaprofylax och vård enligt infektionförebyggande riktlinjer.

Prognos och komplikationer: risker inkluderar posttraumatisk artrit, avaskulär nekros, nonunion, infektion och ledstelhet. Prognosen varierar med ledengagemang, mjukdelstöd och snabb, korrekt behandling.