conductionstörningar

Konduktionsstörningar är ett begrepp för försämrad eller störd elektrisk ledning i kroppens ledningssystem. Begreppet används särskilt inom kardiologi och neurologi. Inom hjärtat innebär det att impulser inte leds normalt från sinusknutan via AV-noden ned till kamrarna, vilket kan ge rytmrubbningar eller nedsatt kamrarsammandragning.

Vanliga hjärt-konjunktionsstörningar är sinusknutssjukdom, AV-block (grad 1–3) samt intraventrikulära ledningsproblem som höger eller vänster skänkelblock. Höggradiga AV-block kan orsaka synkopé och behandlas ofta med pacemaker. Skänkelblock kan kräva vidare utredning beroende på bakomliggande sjukdom och symtom.

Orsaker inkluderar åldersrelaterade förändringar i ledningsvägarna, ischemisk hjärtsjukdom, kardiomyopatier, inflammatoriska eller infiltrativa tillstånd samt elektrolytstörningar och vissa läkemedel.

Diagnostik görs främst med elektrokardiogram (EKG); långtids-EKG, arbetsprov och elektrofysiologisk undersökning kan behövas för att kartlägga graden och svårigheten. Behandling anpassas efter typ och symtom. Asymptomatiska eller milda störningar övervakas. Höggradiga block eller synkopé behandlas ofta med pacemaker. Läkemedelsjustering kan vara aktuellt vid läkemedelsutlöst störning.

Konduktionsstörningar kan också avse nervledningshastigheter vid polyneuropati eller demyeliniserande sjukdomar. Analys görs med nervledningsstudier och EMG, och behandling riktas mot underliggande orsak och rehabilitering.

Prognosen varierar beroende på orsak och behandling. Komplikationer kan vara synkopé, hjärtsvikt eller plötsligt hjärtstopp vid allvarliga hjärtkonduktionsproblem.