brackvattenmiljöernas

Brackvattenmiljöerna är vattenmiljöer där sötvatten och saltvatten möts och blandas. Saliniteten varierar ofta mellan cirka 0,5 och 30 PSU, beroende på plats och årstid. Dessa områden är övergångszoner mellan sötvatten- och marinmiljöer.

Salinitetsgradienter och fluktuerande vattennivåer är gemensamt för brackvattenmiljöerna. Tidvatten, nederbörd och avrinning från land styr saliniteten, medan näringsämnen ofta flödar in från land vilket ger hög produktivitet och intensivt näringsutbyte mellan vattenmassor.

Vanliga livsmiljöer inkluderar estuarium, deltaområden, laguner, kustnära vikar och mangroveskogar i varma klimat. I Sverige och andra nordliga kustområden finns brackvatten främst i närheten av Östersjöns kustområden där vattenblandningen är konstant, men variationer förekommer över större områden.

Växter och djur i brackvattenmiljöer visar anpassningar till salinitetsvariationer. Organismer som är euryhalina kan reglera osmotiskt tryck och har specialiserade fysiologiska anpassningar, exempelvis i gälar, blodomlopp och slemproducerande vävnader. Ett mångfaldigt livsrum finns också bland musslor, små ryggradslösa djur och fiskarter som klarar av skiftande salinitet.

Brackvattenmiljöerna spelar en viktig roll som uppväxt- och utfodringsområden för många arter och stödjer ekonomiskt viktiga fisk- och skaldjursnäringar. De fungerar också som kustområdens barriärer mot erosion och som viktiga koldioxid- och näringsvägar. Hot inkluderar föroreningar, överfiske, hydrotekniska ingrepp, igenväxning och klimatförändringar.

Forskning och förvaltning fokuserar på övervakning av salinitet, vattenkvalitet och hydrologi samt restaurering av estuarier och våtmarker. Bevarandeinsatser syftar till att upprätthålla biologisk mångfald och motståndskraft mot störningar samt att balansera användningen av vattenresurser.